Man borde ju fira på något sätt, gå på bio med kompisarna eller något liknande.

Men jag tänkte inte ens tanken, varken på att vara glad eller på framtiden. En enda sak upptog mitt intresse. Idag var Dagen med stort D, som jag hade väntat på hela terminen. Jag stod utanför skolan och bara väntade på att Rune skulle dyka upp

För att du skall förstå vad detta handlar om måste jag berätta om denna korta tidsperiod i Sveriges historia.

Året är 1950. Rekordmagasinet, ett idrottsmagasin för tonåringar, med för oss väl dolda inslag av moralpredikningar och socialistiska idéer, men det har jag läst långt senare, som vuxen. Det var utan konkurrens den viktigaste informationen för oss pojkar, åtminstone de som delade mina intressen, som då enbart handlade om fotboll och annan idrott.

Men tillbaks till Rekordmagasinet:

Vi frågade alltid redan på tisdagen, ibland redan på måndag eftermiddag i tobaksaffären längst upp på Liden, den branta gatan från stadens centrum, om den hade kommit, trots att vi visste att den kom ut varje onsdag. Det hade hänt en gång att den kom ut redan på tisdagen. Det kunde alltså hända igen!

Det första man läste var Per Stigmans äventyr, en följetong som handlade om snapphanarnas tid.
Den var fruktansvärt spännande. En pappa till min kompis sa visserligen att den var kommunistisk, men vi visste inte om det var bra eller dåligt. På insidan längst bak i tidningen, fanns ett allsvenskt lag i fyrfärg. Den klippte man ut och sparade i en pärm.

Alfatabletten! Vilken grej!

En helt ny produkt lanserades på marknaden. Alfatabletten gjorde sitt intåg i den svenska ungdomskulturen. Alfatabletten var en ganska vanlig halstablett. Tabletten smakade inget speciellt, socker mest och hade säkert inte gått att sälja i konkurrens med Figaro, Tenor eller Domino om det inte var för en enda sak: Idolbilderna. Varje tablettask innehöll en svartvit bild av en allsvensk fotbollsspelare. Det var bara bilden man ville komma åt. Tabletterna tröttnade åtminstone jag ganska snart på, slängde dem i närmsta papperskorg.

På den tiden bytte klubbarna i allsvenskan inte fotbollsspelare hur som helst. Varje säsong var det i stort sett samma spelare i de allsvenska lagen. Kanske tillkom en och annan ny spelare i någon förening, men det var inte vanligt och det var inte heller frågan om en utländsk import från Brasilien eller Sydeuropa. Nej nej nej, de nya spelare som värvades, om det nu hette så, det kommer jag inte ihåg, men en lovande spelare kom till stadens stolthet HIF från Kvidinge FK eller kanske till och med Landskrona Bois. Som Hasse Persson, en spelare man minns. En kom visst ända ifrån Småland, jag är inte säker.
Jag var helt besatt av Alfabilder och skulle ha hela allsvenskan komplett i min samling och var väl halvvägs till målet, när jag insåg att det skulle vara svårt att få ihop pengar till att få allsvenskan komplett. Allsvenskan bestod av cirka 168 spelare. Varje ask kostade som sagt 25 öre. En komplett samling skulle alltså kosta 42 kronor. Men det förutsatte att man lyckades byta sig till alla som man saknade. I praktiken måste man investera hundratals kronor för att få med alla. Min inkomst var 10 öre lakanet när jag hjälpte morsan att dra och vika lakan i tvättstugan på Halalid. Som väl var tvättade hon till alla rika tanter i huset, så jag upplevde att jag hade rätt gott om pengar. Pengarna skulle räcka till biomatiné, som visserligen bara kostade 50 öre, men det tillkom godis och varm korv ibland. Och så biljetter till alla HIF´s hemmamatcher förstås. Jag minns inte vad det kostade. 25 öre minst.
Varje matchdag låg vi några grabbar bakom målet på Olympia och upplevde våra idoler på nära håll. En gång rörde jag nästan vid Kalle Svensson när han kom rusande för att hämta en boll.  Det är svårt att beskriva den lycka man upplevde, när Kalle kastade sig med dödsförakt efter bollen, eller när han gav en motståndare ett rejält tjuvnyp om han kom för nära. Vissa spelare hade egna flaskor i Kalles mål. Jag vet inte vad de innehöll, men det kan ha varit någon slags doping, det vill säga det ordet fanns inte då, men jag tror nu att det kan ha varit en sportdryck som var spetsad med alkohol, men vissa spelare blev bättre och bättre ju mer de drack, så innehållet var nog inte så dumt. Kalle drack bara vatten, han måste ju vara skärpt.
Nu skall jag avslöja en hemlighet som jag burit på i nära 60 år. Lova att du inte springer runt och berättar detta för någon:

Jag hade två somrar i rad arbetat som springschas hos Bröderna Larsson på Hemfeldtsgatan. Bröderna hade tre affärer som låg i rad:
Livsmedel, en kombinerad färg- och kemikalieaffär och en tobaksaffär.  Bröderna var båda i tobaksaffären. Den ene var normal till växten, den andre var mycket kort. Den senare var den snällaste av de två. När det var dags att kvittera ut veckolönen på 20 kronor, passade jag alltid på när den långe inte var där. Det hände att jag fick en femma extra, han var sådan, den lille.

Mitt jobb bestod i att köra ut varor till de rika familjerna på Tågaborg. Jag fick en lista av något av biträdena i livsmedelsbutiken och plockade sedan fram varorna i en eller två korgar som jag efter kontroll mot listan spände fast på den specialbyggda cykeln som bröderna Larsson höll mig med.

Det fina med jobbet var att man fick dricks. Jag lärde mig ganska snart vilka principer folk hade. De rikaste gav minst dricks. Fem öre var det vanligaste i de stora villorna. En del hade hembiträde. Där fick man ingen dricks alls. En kund var en vanlig arbetarfamilj, där kvinnan arbetade, vilket var ovanligt på den tiden. När hon inte hann till affären, hände det att hon ringde och beställde utkörning. Hon gav mest dricks av alla, minst 50 öre. En gång fick jag en krona!

I en stor villa på norra delen av Pålsjögatan kom frun och mötte mig varje gång jag kom med varor. Hon föll ner på knä och lastade själv ur korgen, medan jag rodnande försökte titta bort. Hon bar alltid en djupt urringad blus och ingenting under. Hennes bröst syntes. De gungade och var mycket vackra. Jag drömde jag syndiga drömmar om henne, långt upp i övre tonåren.

Detta var en sak som jag aldrig vågat berätta för någon. Morsan skulle ha dött om hon visste:

På livsmedelsaffärens lager fanns en hel hylla med kartonger fyllda med Alfatabletter.

Alfa-askarna hade i motsats till andra, ingen försegling av tablettasken. Man kunde alltså, om man var säker på att ingen såg det, diskret pilla upp en idolbild ur en ask och byta ut den mot en av de dubbletter man hade. Att bara norpa en bild hade jag inte vågat tänka på. Men frestelsen att byta bilder blev allt större. Jag hade förstås ett problem. Min begränsade ekonomi gjorde att jag inte hade tillräckligt många dubbletter. Visserligen tjänade jag pengar för första gången i mitt liv, men jag kunde inte investera hela min inkomst i Alfatabletter. Jag köpte för ca fem kronor i veckan, det gav 20 bilder som jag sedan diskret bytte om de var dubbletter. Om det inte var Kalle Svensson förstås. Honom bytte man inte. Jag hade nog minst fyra av honom. Jag sparade också till en moped, som jag tänkte köpa när jag blev 15. En Monark kostade 985 kronor. Farsan skulle betala en del om jag inte börjat röka innan dess, det hade mor lovat. Mor var den som bestämde i vår familj.

Jag hade visserligen redan börjat röka lite i smyg, men det var mest fimpar som jag hittade på bakre plattformen i de gamla spårvagnarna. Så det var alltså en billig hobby som jag inte trodde mina föräldrar skulle komma på. Inte deras snälle gosse.

Jag hade fruktansvärt dåligt samvete för att jag bytt bilder på lagret, inte för att jag rökte, konstigt nog.

Alla dessa tankar for alltså genom mitt huvud när jag väntade på Rune.

Min samling skulle aldrig bli komplett, om jag inte kom på något sätt att komplettera den, så det var därför jag började hjälpa Rune i skolan.

Mina studieresultat var goda och jag hade fått stipendier vid varje avslutning. Det kunde röra sig om summor mellan fem och femton kronor. Mycket pengar på den tiden. Och så kom man i HD, vilket gjorde mor och far glada.

Rune var inte särskilt begåvad. När han berättade att han hade hela allsvenskan i Alfabilder, fattades inte en enda bild och var villig att ge mig dem mot en viss hjälp vid skrivningar, var saken klar. Han var min bänkgranne, så jag lät honom kika på mina skrivningar, så han klarade sig genom skolan med betydligt bättre betyg än han borde ha haft. Ibland skrev han av fel, en gång skrev han svaret på frågan om vad man odlade under en viss tidsepok: Limpa när det skulle stå lin och hampa. Eller så var det en vits, jag minns inte.

Nu var det dags att kassera in samlingen. Jag stod ensam kvar på skolgården och väntade. Rune skulle bara cykla hem och hämta bilderna, han skulle komma tillbaks direkt. Jag hade väntat i nästan en timme och hade nästan gett upp hoppet, när jag fick se honom komma in på S:t Pedersgatan. Mitt hjärta slog en volt, han hade hållit sitt löfte! Jag skulle inom en minut vara ägare av hela allsvenskan.

Rune kom i full fart på sin ”springschascykel”, han jobbade varje eftermiddag under hela året nere på Söder. Inte bara på sommarlovet som en annan, han jobbade hela året. Han skall väl köra vidare ner för Bergaliden när han lämnat bilderna tänkte jag. Det var mitt livs lyckligaste ögonblick och jag kände en varm känsla sprida sig i magen.

Jag sträckte mig så långt jag kunde för att se när han skulle komma fram till skolan. Men var blev han av? Han syntes inte längre! Då dök han upp igen i mitt synfält, han hade svängt in på Östra Vallgatan, parallellgatan till Bergaliden, som löpte längs skolgårdens baksida. Det hade jag inte räknat med, men jag tänkte att han förstås kör in bakvägen på skolgården tänkte jag. Våra blickar möttes för bråkdelen av en sekund. Jag visste instinktivt att han sett mig, men han vände snabbt bort blicken, ökade farten och försvann Östra Vallgatan söderut utan att svänga in på skolgården. Jag insåg i samma ögonblick att jag aldrig skulle få några Alfabilder av Rune. Förmodligen hade han aldrig samlat överhuvudtaget.

Det jag minns än i dag är hans blick, en oärlig glimt i en bedragares öga och känslan av att ha blivit blåst. En tusendels sekund. Hur dum jag varit som hoppats på att det skulle vara så enkelt att få ihop allsvenskan. Genom att visa den idioten några enkla mattetal skulle jag uppnå det omöjliga. Rune hade fått mig att fuska för att sedan lura mig! Jag tror att jag blev mest arg på mig själv. Besvikelsen bär jag med mig genom livet som en lärdom. Det skulle komma fler tillfällen där jag lät mig luras. Massor. En del lär sig aldrig, men lika bra är det. Man kan inte vandra bitter genom livet

Jag beslöt mig för att gå på bio. John Wayne gick på Saga. Och att sluta röka innan farsan kom på mig.

Hoppade på hojen och trampade hemåt.

Om du vill ge bort en bra bok i julklapp, då dyker alltid samma problem upp: Hur skall man vara säker på att mottagaren av din noggrannt utvalda julklappsbok inte redan är läst? Visst, man kan byta, men det är ju inte samma sak. Glädjen hos givare och mottagare blir liksom lite avslagen. Man vill kanske börja läsa direkt på juldagsmorgonen, då allt är stilla, lugn och lite avslaget. En perfekt dag för läsning.

Här skall du få ett tips en julklappsbok som garanterat inte har lästs av någon i din familj. Har jag fel, så får du pengarna tillbaks, men får behålla boken. 
Då är det väl en skitbok?
Svaret är nej.
OK jag är lite färgad, för jag har ju själv skrivit boken. Men anledningen till att jag säger att boken är bra, är det sätt som den tagits emot av läsarna. Proffsläsare såväl som ”vanliga” läsare, det vill säge de människor jag skriver för. Ingen recension har hittills varit dålig.

Tillåt mig att citera några kommentarer om boken:

BAKOM GIRIGHETENS MASK

Av Jan Wijk

Recito Förlag 2010

 Oj, så länge jag har väntat på denna bok, som är nummer två i Jan Wijks sparsamma produktion. Förstår inte varför, men när jag pratade med Jan fick jag en förklaring, som var fullt godtagbar. Hur som helst så är jag glad att få ta den i mina händer och njuta av Jans berättartalanger. Han är en berättare av hög klass och man vänder blad som i trance.

Det handlar, som i förra boken Backgammon, om det som händer affärsmannen Charles Thorn från Helsingborg. Han är berättaren och huvudpersonen som hamnar i de mest otroliga situationer tillsammans med bland andra sin gamle kompanjon  Erkki, som är en skojare och lurendrejare av högsta karat.

Nyckelordet i denna thriller i sann Frank Heller-anda, men utspelad i nutid och dåtid med alla de datortekniska hjälpmedel vi har, är girighet. Flera av de personer som är inblandade är giriga utöver det normala och  de visar sig att det ofta blir deras fall. Och fallet blir tungt och smärtsamt.

Det handlar inte minst om stora pengar och då räknas inte en miljon som stort. Diamanter, årgångsviner av högsta kvalitet finns i allra högsta grad med i bilden liksom höga potentater från det sönderfallna forma Sovjet, som ju idag kallas oligarker. De tycks ha obegränsade kapitalresurser, men vill ständigt ha mera.

Det hela börjar med att en av huvudpersonerna blir lurad vid ett båtköp. Båten tas ifrån honom på ett ohederligt sätt och han beslutar sig för att hämnas, och hämnas hårt. Han gör upp en plan.

Wijk sätter läsaren på prov genom att på ett finurligt och spännande sätt låta denne förflytta sig i tid och rum, varför det verkligen gäller att veta vilket år som gäller. Här finns alltså stor spänning men också humor samt en hel del romantik.

Det enda tråkiga med den här boken är, vad jag kan förstå, att den kanske inte når ut till alla potentiella läsare/köpare. Den här är så bra att den borde säljas i tiotusentals ex och borde finnas i varje bokhandel av klass.

Man kan hoppas att Bibliotekstjänst köper in den till sina bibliotek. Jag rekommenderar den starkt!

                                                                                                                                                  Iwan Morelius

Grundare av Dast Magazine

Äntligen har denna fängslande kriminalroman, fortsättningen på Backgamon och Jan Wijks andra bok, kommit i tryck! Det är en sträckläsarbok, full av spännande incidenter, humor och spänning! Nu väntar vi bara på den tredje boken om tredje delen i sviten om Charles Thorn!

Stig Engzell

Fd. Kulturredaktör Skånska Dagblad

Vill du köpa ett ex av ”Bakom girighetens mask”, så finns den på alla internetbokhandlare, men den är billigast på www.litenupplaga.se, där den kostar 176 kr.

Jaså du har inte råd! Då har jag ett lågbudgetalternativ. Min debutroman ”Backgammon” finns på internetbokhandlarnas listor för unde 40 kronor! Inbunden! Inklusive frakt! Och den är lika bra!

Är du nyfiken så kan du läsa ”Bakom girighetens mask” på www.las-en-bok. com. Alldeles gratis!

/J